Daniel lägger pojkarna och jag väntar på att mamma ska ringa igen...
Det är mycket som ska bearbetas och det gör man bäst genom att prata om det.
Känns fortfarnade så konstigt, att mormor är borta... att hon rest till himlen och blivit en stjärna som vi sagt till kalle.
När vi sa att hon blivit en stjärna jublade kalle, han är förliten för att förstå men jag vill ändå att han ska veta.
Han visst att IB hade aj och pratade ofta om henne.
Hur ont mormor än hade skulle kalle sitta hos henne i sängen och hon skämde bort honom med choklad :o)

Det känns som tomt, jag brukade ringa varje dag för att höra hur det var med henne, och hon frågade varje dag om vi skulle komma ner :o)

Personalen på Hospice berättade att en dag hade de lite svårt att få kontakt med mormor men när kalle kom in i rummet piggnade hon till.

Det har varit skönt att ha pojkarnas inskolning idag, att inte behöva tänka på det. Men det högg till i hjärtat av sorg när jag skulle ringa mamma och mormor stod med i uppringda listan...

Min lilla mormor...
Även om jag höll henne i handen när hon tog sitt sista andetag så kan jag inte fatta att hon är borta... livet är så orättvist.

Vem ska nu göra vår julkransar och rensa i mitt vildvuxa trädgårdsland ;o)

Nästa onsdag är begravningen och jag bävar för den.
Mormor hade så många år kvar att leva... hon skulle bli 100år precis som sin mamma...

Men nu har hon det bra, hon behöver inte ha ont längre och hon fick somna in hemma precis som hon ville,
Och hon behövde aldrig vara ensam utan mamma fanns alltid vid hennes sida, vårdade henne in i det sista.