Idag har jag pussats extra mycket på pojkarna, då vi i natt fick veta att vår chefs 12 åringa son gått bort i början på veckan.
Så hemskt och tragiskt.

Resten av natten tänkte jag på mormor, det som känts så overkligt innan har nu börjar smält in och det är jobbigt.
Så fort jag ser en bild på mormor, hör en fin låt eller ser något jag fått av henne blir jag ledsen, tårarna kommer.
Att aldrig mer få träffa henne, höra hennes röst...
Jag saknar henne så.
Igår tog jag ner ena kransen hon gjorde i december till oss, iår får jag ingen krans....inte för att kransen spelar någon roll....
Och i lördags hade vi hennes jordgubbar i bålen.

På lördag fyller jag 25år , min första födelsedag utan mormor....

i Fredags gjorde jag en mapp på datorn som heter MORMOR, där la jag alla bilder jag hittade på henne, och på nästan alla bilder har hon Kalle eller Måns i famnen, speciellt kalle var hennes ögonsten =)
Och sen grät jag....länge...

Livet är så orättvist.





Men nu slipper du iaf. ha ont...