Nu har hon fått sin viloplats och vi har (snart) en gravsten att gå till.

Men det känns fortfarnade så overkligt att hon inte finns mer.

Hon som ville leva livet, som älskade när Kalle kom på besök.

Min fina lilla mormor.

Saknaden är enorm men jag är ändå så tacksam att jag fick ett avslut.

Att jag fick säga till henne hur mycket jag älskade henne och hur glad jag var att barnen fått träffa henne, det blev ett förväl från min sida, det tog många timmar innan jag kunde säga det men när vi satt själva den natten fick jag det sagt...Det är grymt jobbigt att säga förväl till någon man älskar men hade varit ännu jobbigare att inte fått göra det.

Att få hålla hennes hand och ge henne den tryggheten när hon somnade in är jag också väldigt tacksam att jag fick göra....

Härom natten drömde jag att vi träffades, i drömmen var hon också död men hon hade kommit för att vi skulle pratat om 4 saker. vi gick runt bland nybyggda hus och tittade. Den ena saken handlade om ett par byxor, mer kommer jag inte ihåg....drömmen var så verkligen och jag vaknade glad..

Jag vet att mormor tror på det övernaturliga så då gör jag det också...

Förhoppningsvis sitter hon däruppe och har ett extra vakande öga på oss =)