Idag är det 2 månader sen mormor somnade in.
Det är inte utan att jag är lite bitter på livet, att mormor inte fick stanna hos oss.

Saknaden är stor men jag är inte lika ledsen längre även om vissa nätter är extra jobbiga, speciellt nätter när jag jobbar själv och tankarna flyger iväg.

Skönt är iaf. att jag börjar glömma hur mormor var sista dygnen utan nu minns jag min friska mormor.
Hon som inte kunde vara still, hade åsikter om allt och alla och ett hjärta av guld.

Häromdagen kom bilder som jag beställd framkallning på, massa kort på mormor, än har jag inte orkar kolla igenom dem...vill inte göra det när barnen är vakna, men tids nog.

Nä att det skulle sluta så här var inte förhoppningarna när hon fick sin andra cancerdom, men tyvärr satt den på fel ställe och vi kunde inget göra, bara maktlöst se henne tynna bort.

Men hon fick som hon ville, hon fick dö hemma med sina nära omkring sig.

Hur jobbigt det än var är jag glad att jag fanns hos henne och höll hennes hand när hon tog sitt sista andetag.
Att jag fick hjälpa till att klä på henne, kammas henne hår och smeka hennes kind.

Mormor har alltid funnits för mig och nu kunde jag ge tillbaka lite...även om det var pyskiskt påfrestande.

Jag kan fortfarnade känns sorgen som jag kände när jag förstod att det var över...
Hur jag hulkade ringde och berättade för lillebror eller hur jag fick stålsätta mig för att kunna berätta för grannarna utan att bryta ihop när man såg dem började gråta, men jag ville att de skulle få veta det från oss och inte behöva få veta det igenom att se likbilen.

Mormor hemnr och mobilnr har jag fortfarande kvar i mobilen... jag kan inte riktigt släppa taget..
Älskade lilla mormor, nu har du det bra och du slipper ha "aj"